Angelica Augustssons ritt är så beslutsam och fräck så man får tårar i ögonen. Tidningarna skriver dag ut och dag in om våra hockey- och fotbollsspelare, men ingenting om våra ryttare. Vilka gör sensation om inte dom som får ett djur på ett halvt ton plus sig själv runt en bana med stora hinder på 1.60m i full kareta? Förstår inte varför vi inte får samma ögon på oss som dom som lyckas sparka en boll åt rätt håll. Jag vet, fotboll är också på känsla, men vad om inte känsla förmedlar våra ryttare varje dag?  

Jag tycker det är dags för en förändring. Det är verkligen dags.