Idag har jag varit i chocktillstånd. En trevlig början till ridtur som fick en hemsk mittendel, men som slutade väl. Mina händer skakar lite fortfarande när jag skriver det här.

Gjorde iordning Tia och skulle ut och galoppera av henne, hon är ju pigg sen vilan. Jätteduktig ut i skogen, pratade med henne med en långsam lugn röst för att få henne att slappna av, lyckades bra och hon skrittade utan hast. Red ut mot åkrarna, samma vända som vi ridit några gånger förut. Travade fram och hon var pigg men låg inte på som ett ånglok, som hon kan göra ute annars. Vi rider på åkern och rullar snart över i galopp, en lugn och kontrollerad dessutom, kanske tömkörningen ger lite resultat även här? Vägen/åkern svänger och jag kortar upp henne och ska snart bryta av, dock fortf i lätt sits. Hon ser en sten och tvärnitar. Plopp, är jag i backen. Jag hinner tänka under tiden jag åker av att jag ska hålla kvar i tygeln. Tyvärr drar jag med mig tränset också. 

När jag vänder på huvudet har Tia satt av i galopp över åkrarna, rakt mot bilvägen. Jag ställer mig upp och börjar springa, men fattar först inte varför det inte går: Jag har tappat andan och kan inte andas, tvingar mig att hålla upp armarna samtidigt som jag redan börjat hulka och grina. Hur fan får man fatt i en häst som har kommit lös utan träns på en plats där man har oändligt med åkrar att kuta på, samt järnväg och bilväg i närheten?

Springer efter, ropar och visslar men mest grinar jag. Varför kan jag inte spela cool och försöka ta tag i situationen? Jo för hästen springer på bilvägen, och jag är en halvkilometer därifrån. Möter upp två kvinnor med hundar, de hjälper mig att sansa mig, jag är helt färdig. Vi ringer polis, banverk och ber dom kontakta lokförarna m.m. Tia byter riktning och jag springer efter som en hund. Efter 20 minuter går hon mot järnvägsspåren. Hjärtat bankar som aldrig förr, jag bara grinar. Kan det bli värre? Jo, för min blick går åt höger där jag skymtar det värsta. Tåget kommer.