.. alltså det är nog ingen som förstår hur glad jag är bara över att tänka på att Antonia är min egna. Under alla år jag har ridit, var 8 när jag började så det har varit 12 fina år, så har "häst" stått överst på önskelistan, jämt. Jag har skrivit det på skoj även de senaste åren bara för att. Jag vet att mina föräldrar aldrig någonsin skulle ha råd att köpa mig en häst, än mindre bekosta den varje månad. De har båda lidit av sjukskrivningar på långtid och de har varit skilda sen jag var 11 så det har inte varit lätt, men jag har alltid varit väldigt medveten om hur mycket allting kostar och skulle aldrig byta ut friska föräldrar mot att jag skulle få en egen ponny! Jag har varit så lyckligt lottad att få en mamma som kanske inte alltid kunde stödja ekonomiskt men hon har alltid varit där och stöttat med sånt som andra föräldrar kanske inte gör. Och jag skulle aldrig byta mot en som bara skulle betalat men varit helt ointresserad...

Jag började arbeta mycket tidigare än många andra i min ålder, och det har varit så härligt att få in lön varje månad och bekosta sina egna saker. Jag har fått lön varje månad sedan november 2008, och på våren 2009 kunde jag ta hem min första egna foderponny. Jag betalade allting själv för det har alltid varit villkoret för att få ha häst, och jag slet på mitt dumma gamla jobb. Slet så jag började grina för det mesta, och för en alltför dålig lön. Året efter sade jag upp mig på en chansning, då min foderponny Dahlina såldes. Jag tjatade till mig ett nytt jobb, och tog körkort eftersom jag fick lite pengar över när jag fick min lön själv efter att ha bekostat häst själv i ett år. Med min lön från Åhlens lyckades jag spara undan pengar, och fick ihop en större klumpsumma. Jag hade letat häst sen vintern, jag ville ha en storhäst, ett projekt som jag kunde köpa lite billigare och utbilda själv. Och resten vet ni ju...

Jag ville dela med mig av det här för det finns så många därute som det är så självklart att ha egen häst för. Jag blir lika glad varje gång jag fixar foder, varje gång jag mockar boxen, varje gång jag viker ihop hennes regntäcke, för hon är min egna häst. Och jag älskar hästen så väldigt mycket. Idag ryktade jag henne ordentligt och hon blir så glad varje gång man kliar henne lite bakom öronen, eller blåser i näsborrarna på henne... Ren lycka. Hoppas ni som är ägare till ponnyer och hästar därute känner er lika lyckliga som jag, för ni är då lyckligt lottade! Finns fler ungdomar och barn som jag, som aldrig kommer få en häst av sina föräldrar utan får vänta tills man kan betala den själv. Och hästen är värd väntan, jag lovar. 

Tänkte dela med mig av mina första "egna" hästar.

Tina. Min första fodervärdshäst, C-ponny, russ/varmblod. När hon kom såg hon ut som en stor tufs, hade all vinterpäls kvar, var trött och seg och lite fast i samma form. Detta är en träning efter 3-4 veckor efter hon hade kommit till mig. Fettet hade blivit lite muskler och vi hade jobbat henne låg och djup och sedan plockat upp. Hon hade lite mer styrka och vi hann dressyrträna och hoppträna lite. Tyvärr var hon superseg utomhus, man fick gå på med spöt för att galoppera om man red från stallet liksom. Jag lämnade tillbaka Tina i början av sommaren för jag ville ha en häst som gick att träna, och Tina fick fång och vet rekommenderade 6mån vila utifall hovbenet börjat rotera. Ägaren trodde hästen skulle bli bra efter några dagars vila och jag kände att jag inte ville ta den risken. Var helt förkrossad när jag lämnade tillbaka henne. (hon dog hos sin nya fodervärd av ett fånganfall av hö mitt i vintern. :'( )



Belinda IX (Bella). En Newforest ponny, större C. Bella var hästen jag på riktigt blev förälskad i. Också lite av ett projekt. När hon kom var hon smal, inga muskler och bara sprang sprang sprang ifrån mig hela tiden. Jag började jobba med henne på en gång, och det var på henne jag så smått började lära mig rida på riktigt. Hon gick inte att ta i munnen, så varje halvhalt fick jag ta med sitsen. Jag lärde mig att renodla mina hjälper, och två veckor efter jag tränat henne startade vi KM i dressyr bara för skojs skull. 56,7% fick vi på LB:1an, vilket jag tyckte var superbra då hon inte kunde galoppera lugnt då haha. En jättekul ponny som jag helt och hållet kärade ner mig i, hon var 18 år men betedde sig som 5! Alla frågade vad för ny unghäst jag hade skaffat. Höll igång henne på hoppträning under vintern och vi hoppade 110 och det var helt underbar må jag säga.



Detta är då Dahlina. Newforestponny f 2003, en helt underbar häst som jag lärde känna 2007... Egentligen skulle Dahlina behöva ett helt eget inlägg då hon har betytt mer för mig än någon annan häst. Vi har lärt varandra allt vi kunnat tillsammans. Dahlina började jag rida varannan vecka på hoppträning efter att ägaren Malin efterlyst en hoppryttare då hon själv inte trivs med hoppningen. Och så började det. Första året red jag regelbundet hoppträningar på henne, kom bara till ridhuset så var Malin och ponnyn där och jag fick vara med och utbilda den lilla fyraåringen. Efter ett år började jag rida henne mer regelbundet i veckorna, för att lära känna henne mer och för att jag bett om mer tid i stallet och så med henne. Jag och Malin började lära känna varandra bättre och bättre och snart flyttade Malin till stallet i Hovgården där vi fortfarande håller till, och där är jag uppvuxen i den delen av stan så det passade verkligen mig perfekt. Jag fortsatte rida Dahlina i hoppning en gång i veckan, ute i skogen några gånger i veckan och tävling de flesta helgerna under tävlingssäsongen. Malin red dressyren och hade precis köpt sin andra ponny Agnes som också tog lite mer tid. Under året 2009 hade jag min sista säsong på Dahlina då hon blev 7 vid årsskiftet och jag inte skulle få tävla henne mer eftersom jag var 19...trodde vi.. tills någon berättade att man får fortsätta rida avd B när ponnyn blivit vuxen också. Hösten 2009 vann vi avd B i 5 av 6 tävlingar vi ställde upp i, LCnivå. Då hade ju jag redan Dahlina halva veckorna samtidigt som jag hade min egna foderponny Bella och Malin frågade om jag inte ville ta Dahlina på foder. Detta hade då varit min dröm sen första gången jag satt på henne. Och jag grät och grät och grät, av både lycka och av lite vemod. Min älskade Bella då? Först letade jag stallplatser så jag kunde ha både och, men till slut fick jag ta mitt förnuft till fånga: Bella var 19 år, hade tävlats ihärdigt sen hon var liten och behövde snart pensioneras, Dahlina var 7, jag hade hoppat henne sen hon var 4 och kände henne utan och innan och jag kunde få en till tävlingssäsong och mer tid med Dahlina. Då tog vi beslutet att bara ha Dahlina, och Bellas ägare ville börja rida igen så det passade bra att lämna tillbaka henne, till hösten skulle hon bara få gå som sällskap och njuta av livet. Så Dahlina blev min, och vi fick en mycket härlig sista tid tillsammans efter 3 år som jag ridit och utbildat henne i hoppningen. I maj blev hon såld och där slutade vår lyckliga resa tillsammans. 



Oj detta var menat som ett inlägg för att berätta vad lyckligt lottade alla hästägare är, men nu fick ni ju en historia om mina foderponnyer också. Har tagit med mig det bästa från alla hästarnas tid och känner mig lycklig som fått erfarenheterna och minnena. Dessa kommer jag alltid bära med mig... <3